https://ninkilim.com/articles/indictment_of_otzma_yehudit/sv.html
Rasism, överlägsenhet och apartheid är inte “åsikter”. Fascism är inte en “politisk ståndpunkt”. Det är brott – brott mot mänsklig värdighet, brott mot jämlikhet och brott mot mänskligheten själv.
I de flesta demokratier betraktas varje rörelse som öppet förespråkar ras- eller religiös överlägsenhet som kriminell. Ett parti som kallar sig “Vit makt” i USA eller “Kristen makt” i Europa skulle förbjudas och åtalas. Ändå sitter Otzma Yehudit (“Judisk makt”) – ett parti vars ideologi är den judiska motsvarigheten till sådana rörelser – i Israels regering.
Under ledning av Itamar Ben-Gvir, en dömd rasistisk uppviglare, är Otzma Yehudit den moderna inkarnationen av kahanism, en fascistisk ideologi grundad av rabbin Meir Kahane och förbjuden för dess rasism och terrorism. Idag har det som en gång förbjöds som terrorism normaliserats i regeringen, försvarat av västerländska ledare som i sina egna länder aldrig skulle tolerera en sådan rörelse.
Detta är inte bara hyckleri. Det är medbrottslighet.
Rabbin Meir Kahane, född i Brooklyn, grundade Kach 1971 efter att ha lett den våldsamma Jewish Defense League i USA. Kachs plattform var tydlig:
Kach kom in i Knesset 1984 och vann ett enda mandat. Men dess närvaro skakade Israels politiska etablissemang. Kahane uppmanade öppet till massutvisningar av araber och använde språket för etnisk rensning från själva parlamentets talarstol. Han fördömde demokrati som svaghet och jämlikhet som förräderi.
Reaktionen var snabb. År 1985 ändrade Israel Grundlagen: Knesset (sektion 7A) och lade till en bestämmelse som förbjöd partier som uppmuntrar till rasism eller förkastar Israel som en demokratisk stat. År 1988 bekräftade Högsta domstolen denna ändring för att diskvalificera Kach från val, och förklarade dess program som fundamentalt rasistiskt och oförenligt med demokrati.
Ändå fortsatte Kachs anhängare sin aktivism. År 1994 hände det oundvikliga: en av dem, Baruch Goldstein, utförde Hebronmassakern och mördade 29 palestinier under ramadanböner. Istället för att fördöma illdådet hyllade många kahanister Goldstein som en hjälte. Under enorm press förbjöd den israeliska regeringen sedan Kach och dess utlöpare Kahane Chai som terroristorganisationer. USA, Kanada och andra regeringar följde efter.
Enligt alla mått mätt erkändes kahanismen som en ideologi av rasism, terrorism och fascism.
Men kahanismen dog inte. Den anpassade sig. År 2012 grundade tidigare Kach-medlemmar Otzma Yehudit, ett parti som presenterar sig som “nytt” men bär vidare samma kärnideologi: deportera “illojala” araber, annektera palestinskt land utan rättigheter och befästa judisk överlägsenhet.
Det som Israels Högsta domstol en gång förbjöd som rasistiskt, och regeringen förbjöd som terror, sitter nu i maktens centrum.
Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen och Konventionen om folkmord gör det tydligt: Otzma Yehudits program är inte politik. Det är kriminellt.
Den årliga Jerusalemflaggmarschen avslöjar Otzma Yehudits kriminalitet.
Varje år marscherar ultranationalister genom det muslimska kvarteret i Jerusalems Gamla stad och ropar “Död åt araberna” och “Må din by brinna”. De attackerar palestinska handlare, vandaliserar egendom och terroriserar invånare. Istället för att stoppas skyddas de av poliseskorter.
Itamar Ben-Gvir, nu minister för nationell säkerhet, är inte en extern agitator. Han är en regelbunden deltagare. Hans närvaro är ett godkännande – och en signal om att denna uppvigling har statens välsignelse.
I alla demokratier skulle ett sådant evenemang – att ropa död över en minoritet – förbjudas. Deltagare skulle gripas, organisatörer åtalas för hatbrott. I Israel helgas det som patriotism.
Den 26 januari 2024 beordrade Internationella domstolen Israel, som en provisorisk åtgärd i Sydafrika mot Israel, att “förhindra och bestraffa direkt och offentligt uppmanande till folkmord”. Flaggmarschen är själva förkroppsligandet av sådan uppmaning. Genom att tillåta den, och än värre, genom att delta i den, står Israel i öppen strid med ICJ:s bindande order.
Implikationen är omisskännlig: efterlevnad kräver att Flaggmarschen förbjuds, att kahanismen kriminaliseras och att Otzma Yehudit bannlyses – precis som Tyskland efter 1945 var skyldigt att kriminalisera nazismen.
Ben-Gvirs meritlista är en katalog över extremism:
Enligt Romstadgan kan Ben-Gvir ställas inför rätta vid ICC för:
Rapporter tyder på att förseglade ICC-arresteringsorder mot israeliska tjänstemän redan kan finnas. Med tanke på hans roll skulle Ben-Gvir vara en främsta kandidat.
Den största skandalen är inte bara att Otzma Yehudit existerar, utan att det tolereras – och till och med försvaras – av västerländska regeringar.
Ändå är “Judisk makt” normaliserat. Västerländska ledare, som proklamerar sitt motstånd mot rasism och fascism, fortsätter att beväpna och försvara en regering som inkluderar Otzma Yehudit. De fördömer supremacister hemma medan de omfamnar dem utomlands.
Detta hyckleri avslöjar tomheten i deras retorik om mänskliga rättigheter. Genom att tolerera judisk överlägsenhet medan de fördömer vit överlägsenhet förråder västerländska regeringar själva universaliteten i mänskliga rättigheter.
Fakta är obestridliga:
Precedenset är tydligt. Efter Nürnberg förbjöds nazismen i Tyskland – inte som “politik” utan som en kriminell konspiration. Samma princip gäller idag: kahanismen måste kriminaliseras. Otzma Yehudit måste isoleras, förbjudas och kommas ihåg som den varning det är.
Dom: Otzma Yehudit är inte ett politiskt parti. Det är en fascistisk organisation skyldig till att sprida brott mot mänskligheten.
Moraliskt imperativ: Att tolerera Otzma Yehudit är att förråda mänskligheten själv. Fascism i någon form – vit, kristen eller judisk – är inte en åsikt. Det är ett brott. Och det måste bekämpas, kriminaliseras och besegras.