Gaza ligger i ruiner – men det är inte ensamt.
Tillsammans med det ligger resterna av “aldrig mer”,
myten om västerländska värderingar,
trasorna av internationell rätt,
och den krossade bilden av Israel i världens ögon.
Den fysiska förstörelsen av Gaza har blivit en av de mest definierande bilderna av vår tid: hela kvarter reducerade till damm, sjukhus förvandlade till gravplatser, familjer utraderade från civila register. Bortom statistiken finns en djupare tragedi – utplånandet av kontinuitet, kultur och vardagsliv. Gazas ruiner är inte bara ett resultat av krig; de är utfallet av årtionden av avhumanisering och blockad, en katastrof i slowmotion som världen har betraktat med trötta ögon och avtagande vrede.
Ruiner talar inte bara om bombningar utan också om övergivande – om ett folk fångat i en geografi av förtvivlan.
“Aldrig mer” var en gång ett moraliskt löfte – ett universellt åtagande som smiddes i efterdyningarna av folkmord. Men i Gaza klingar dessa ord tomma. Lärdomen från Förintelsen var menad att binda mänskligheten till försvar av allt liv, inte att monopoliseras av en nation eller användas för att rättfärdiga en annans lidande.
När samma värld som svor att förhindra massatrociteter ser bort medan de utspelar sig live på skärmar, blir aldrig mer inte ett löfte utan en relik – något som sörjs snarare än trott på.
I årtionden har västerländska nationer framställt sig själva som väktare av demokrati, frihet och mänskliga rättigheter. Ändå har responsen på Gaza avslöjat en selektiv moral: en standard för allierade, en annan för resten. Regeringar som talar om “regelbaserad ordning” har stött belägring och svält; de som säger sig försvara frihet har kriminaliserat protester och tystat oliktänkande.
I Gazas ruiner möter myten om västerländska värderingar sin räkenskap. Det som återstår är inte ideal, utan intressen – geopolitiska, ekonomiska, valrelaterade. Det moraliska ordförrådet överlever, men dess innebörd har ruttnat.
När Israels ambassadör höll upp och rev sönder FN-stadgan vid generalförsamlingen var det mer än en gest – det var en symbol för ett system som redan håller på att falla isär. Internationell rätt, skapad för att tygla makt, har reducerats till papper: citerad när det passar, sönderriven när det betyder mest.
Krigets brott dokumenteras i realtid, men ansvarsutkrävande skjuts upp till en avlägsen framtid. Institutioner som är tänkta att upprätthålla rättvisa är förlamade av veton och dubbla standarder. Det som ligger i trasor är inte bara en stadga, utan trovärdigheten hos den globala ordningen själv.
Israel presenterade sig en gång som en demokrati under belägring – en nation som kämpade för sin överlevnad. Men i takt med att bilderna av Gazas förstörelse sprids, har denna berättelse spruckit. Över hela världen ser allt fler inte försvar, utan dominans; inte säkerhet, utan straffrihet.
Det moraliska kapital som skyddade Israel i årtionden sinar, även bland dess traditionella allierade. Myten om undantaget – att Israel står över de normer det kräver av andra – har krossats mot Gazas stenar.
Det som ligger i ruiner är alltså mer än en stad. Det är arkitekturen för den moraliska ordningen – tron på att mänskligheten lär sig, att makt kan tämjas, att ord som rättvisa, lag och värderingar fortfarande har tyngd.
Gaza är vår tids spegel. Att blicka in i den är att se inte bara förstörelsen av ett folk, utan också världens samvetes kollaps.