https://ninkilim.com/articles/a_dying_planet_and_a_forsaken_people/sv.html
Den mellanstatliga panelen för klimatförändringar (IPCC) bildades 1988 för att förse beslutsfattare med rigorösa bedömningar av klimatvetenskapen. Dess rapporter är försiktiga, förhandlade dokument: varje ord i Sammanfattning för beslutsfattare måste godkännas inte bara av forskare utan också av regeringar – inklusive de som är mest investerade i fossila bränsleekonomier. Denna process har gett världen kunskap, men också illusioner: en känsla av att katastrofen är avlägsen, osäkerheten fortfarande stor och att tiden fortfarande finns.
Sanningen är en annan. De effekter som IPCC förutspådde för slutet av detta århundrade är redan här. Mänskligheten står inte inför ett framtida hot utan lever igenom den kollaps som en gång ansågs tillhöra morgondagen.
Och klimatnedbrytningen är inte det enda området där denna blindhet avslöjas. Sedan slutet av 2023 har den pågående förstörelsen av Gaza blottat samma oförmåga att möta verkligheten: samma vägran att erkänna brott när de sker, samma rättfärdiganden för det oförsvarbara, samma tystnad där samvete krävs. Precis som med klimatet behandlas det som oundvikligt som i själva verket är en process – en process som skulle kunna stoppas, men som istället tillåts accelerera.
En döende planet och ett övergivet folk är inte isolerade tragedier. De är symtom på en enda civilisationssjukdom: en vilja att offra sanning, rättvisa och själva livet för att bevara illusionen av kontroll.
Uppgifterna är tydliga: IPCC har konsekvent underskattat hastigheten och allvaret i klimatförändringarna. Även om dess prognoser generellt har pekat i rätt riktning har verkligheten sprungit förbi dem, ibland med årtionden.
Slutsatsen är oundviklig: världen rör sig inte snabbare än vetenskapen, utan snabbare än IPCC:s försiktiga konsensus.
Den vetenskapliga metoden kräver att när prognoser misslyckas måste hypoteser justeras. Ändå har klimatvetenskapen, även om förändringens riktning varit korrekt, konsekvent underskattat hastigheten och allvaret. Istället för att kraftfullt omkalibrera tvekar IPCC-rapporterna: “lågt förtroende”, “medelgod överensstämmelse”, “mycket sannolikt till 2100”. Detta språk tjänar politisk konsensus men förråder vetenskaplig brådska.
Konsekvensen är dödlig. Beslutsfattare och allmänheten försäkras om att det fortfarande finns tid, när den säkra stoppsträckan i själva verket är borta.
Klimatförändringar utspelar sig inte på papper; det är en landning med höga insatser.
Vid flygolyckor leder illusioner om marginaler till att landningsbanan överskrids. I klimatet gäller samma dynamik. Illusioner om koldioxidbudget och sänkors motståndskraft har lett oss till kanten av överskridande. Vi kanske redan har passerat punkten utan återvändo.
Kraschen betyder inte nödvändigtvis utrotning, men den kommer att innebära kaskadfel i de system som upprätthåller oss – mat, vatten, hälsa, säkerhet, stabilitet.
Det moraliska misslyckandet med klimatförnekelse och politiskt våld är inte separata. De korsar varandra på sätt som avslöjar djupet av mänsklighetens hyckleri. Västerländska regeringar och medier demoniserar ofta muslimer som ett hot och stämplar dem som “terrorister”. Ändå är det samma länder som destabiliserar jordens klimat, vilket gör stora delar av världen – särskilt i muslimskt dominerade regioner i Mellanöstern, Nordafrika och Sydasien – alltmer obeboeliga.
Ironin är slående. Utsläppen av växthusgaser per capita i många muslimska länder är bara en bråkdel av dem i väst. Många samhällen i dessa regioner lever närmare hållbarhet än industrialiserade samhällen, antingen av nödvändighet eller design. Och inom islam är khalifa – förvaltarskap över skapelsen – en kärnvärdering. Den insisterar på att mänskligheten är betrodd att ta hand om jorden, inte tillåten att plundra den. Denna etik är helt oförenlig med ett system som offrar skogar, hav och atmosfären för kortsiktig vinst.
När västerländska nationer kallar dem med mindre fotavtryck för “terrorister” medan deras egna ekonomier driver planetens kollaps, är det bokstavligen krukan som kallar kitteln svart. Ännu värre, det avslöjar en djupare ångest: värdena för förvaltarskap och återhållsamhet är ett hot mot en utvinnande ordning byggd på förnekelse, konsumtion och dominans. Historien kommer att döma vilka som var terroristerna.
IPCC har gett mänskligheten ovärderlig kunskap, men genom att dölja sina varningar bakom försiktig konsensus har det gett beslutsfattare en illusion av tid som inte längre finns. Vi är passagerare på ett flygplan vars piloter har misstolkat instrumenten, överskattat landningsbanan och underskattat banans glatthet. En krasch är nu det mest sannolika resultatet.
Men även detta missar den djupare sanningen. Värdet av mänsklighetens överlevnad vilar inte bara på om vi kan hålla klimatet stabilt. Det vilar också på om vi kan hålla vår moraliska kompass intakt. Förstörelsen av Gaza, som pågått sedan slutet av 2023, visar samma patologi som klimatkrisen: grymheter som behandlas som oundvikliga, processer som kunde stoppas men istället tillåts accelerera. Samma blindhet som bedövar vår respons på stigande hav och brinnande skogar bedövar också vår respons på mänskligt lidande när det är politiskt obekvämt.
Om vi inte försvarar de sårbara, om vi inte avvisar grymheter, vad försöker vi då egentligen bevara i kampen mot klimatkrisen? En civilisation som gratulerar sig själv medan den förråder både planeten och dess folk förtjänar inte att bestå.
Klimatkrisen visar att vi inte kan se den fysiska landningsbanan tydligt. Gaza visar att vi inte heller kan se den moraliska landningsbanan. Tillsammans vittnar de om att överskridandet inte bara är nära förestående – det är redan igång. Båda är processer, båda kan fortfarande stoppas, men bara om mänskligheten finner det mod den hittills har vägrat att visa.